Väl framme på kontoret kom jag på att jag glömt min lunch, och eftersom jag har Mihra med mig på jobbet så kunde jag inte heller gå iväg och köpa någon. Det var inte jätteilla egentligen, vi har frukt och knäckebröd på kontoret så det var ingen fara, men det kändes som en lite sur start på dagen. Men värre skulle det komma att bli, det kan jag lova!
Jag skulle ta mig hemåt lite tidigare eftersom Hasso fick vara ensam hemma, och precis innan jag var tvungen att gå för att inte riskera att missa min spårvagn så öppnade himlen sig och det fullkomligt vräkte ned regn. Det var hur mycket som helst, och det var hur stora droppar som helst. På femminuterspromenaden bort till vagnen hade både jag och Mihra blivit helt pissblöta. Eftersom det har varit strålande sol i ett par dagar, och det såg riktigt varmt och skönt ut imorse, så valde jag att ta på mig min nya vita favoritklänning. Inte så bra med vit klänning i regn, som ni vet. Inte heller så bra med vit klänning och en valp, särskilt inte i pissväder. Behöver jag nämna att jag inte hade något paraply med mig?
Klänningen var en nyköpt vit historia med släpaktig baksida. Den går precis inte ned till marken, man trampar inte på den, men i pissregn och stänk så blir den nedersta delen ändå väldigt ful. När jag tog steget av spårvagnen kände jag hur jag satt fast i något, och jag hörde ett skarpt riiiiiitsch och sedan ett förtvivlat "Förlåt, det där var ju verkligen inte meningen, förlåt, förlåt, hur gick det?!". Jag svarade bara att det var lugnt och så fortsatte jag gå, jag orkade verkligen inte ta mig an en diskussion utan ville bara hem till Stora Bus. Till min stora förvåning så såg jag att släpet var helt i den suddiga bilden i ett skyltfönster. Jag hade ju hört ljudet av tyg som går sönder klart och tydligt, men släpet var minsann där, smutsigt men helt! Jag log lite inombords, tur att man kunde avsluta resan på ett tursamt sätt i alla fall. Så, pissblöt och smutsig satte jag mig på den sista bussen som skulle ta mig mot mitt slutmål och jag sänkte min trötta blick ned mot valpen som kurade ihop sig i mitt knä. Det var då jag fick syn på det.
En stor reva i tyget på klänningens framsida, från volangens mitt och upp över knät.