Jag vill uppleva allt igen! Helgen gick på två röda små envetna sekunder, det kändes knappt som att man kom fram innan man satt på avslutningen och kollade på konferencierer som grät och kastade gosedjur. Och ändå hände det så mycket från fredagsmorgonen då klockan ringde vid 4, fram tills det att man tog farväl av UppCon och alla fina människor. Jag behöver mer UppCon. Jag tror att alla som var på UppCon behöver mer UppCon. Hela världen behöver mer UppCon.
På torsdagskvällen var jag för pepp för att sova så det blev bara två timmars sömn innan klockan ringde vid 4. Efter att ha fixat valp och lite extra panikpackning så var jag inne vid centralen strax innan kl 6 då tåget skulle gå. Redan nu såg man några UppConare här och var och alla hade lika mycket glädje i sina ögon. Vi märks liksom, man behöver inte ett band runt handleden för att känna igen en UppConare. Man kände hur värmen spred sig genom hela tåget och man visste att det rullade mot något som skulle komma att bli helt fantastiskt. Både tåget till Stockholm och det till Uppsala gick så himla snabbt, och det var varmt som tusan! Trodde att jag skulle avlida, men som tur var så hade jag en solfjäder med mig. En liten avstickare mitt i allt: Den räddade min helg flera gånger!
Vi släpade vår otympliga packning av tåget, över grusplaner och mot Uppsala Konsert och Kongress. Varför packar jag alltid för mycket och så konstiga saker? Jag är en så sjukt dålig packare att det finns inte! Får verkligen packningspanik så fort jag ska iväg någonstans. Värdelöst. Som tur var så hade vi en vän från Uppsala som mötte upp oss, så han kunde hjälpa till med att dra en väska.
Till slut så fick vi syn på kön som ringlade sig längs med staketet. Älskade kö full av fantastiska människor! Alla var så himla fina och glada, allting var på topp och trots att man skulle få stå och vänta i ett par timmar så gjorde det ingenting. Solen stekte på ganska bra ibland (återigen; Tack solfjäder!) och människor skrattade och njöt av att vara på plats igen. I kön träffade jag dessutom en som jag lärt känna via Tecknat, det var första gången en Tecknatläsare gjorde sig tillkänna!
Ju längre fram i kön man kom, desto mer kände man peppen. När man själv klev in i det lilla entrétältet var det som att tiden spolades tillbaka ett år, och alla fina minnen från då kom tillbaka som en våg av kärlek. Man ville bara ha mer av det man kände redan då! Vi lämpade av vårt bagage i garderoben, fanns inte en chans att vi skulle hinna till vandrarhemmet innan invigningen drog igång så vi körde på ett säkert kort. Trötta som tusan satte vi oss på våra platser (Yay att platssystemet fungerade iår!) för att välkomna invigningen med jubel! Lite kul att dansgruppen körde både Pamyu Pamyu och Big Bang för övrigt! Grymt bra var de dessutom.
Hungriga, eller ska jag säga utsvultna, letade vi upp stället där vi skulle bo och släpa in väskorna i vårt rum. Fy tusan så fint det var! Snarare ett hotell än ett vandrarhem. Vi hade eget badrum med dusch, sängarna var fantastiska och lakanen var mjuka. En vattenkokare stod på bordet och en tv hängde på väggen. Internet fungerade klockrent och allt var bara så himla mysigt! Det enda som saknades var handdukar, annars hade det varit precis som ett hotell. Man kan lugnt säga att vi var mycket nöjda, men dock fortfarande utsvultna. Vi drog oss ut på jakt efter mat innan vi gick tillbaka till Vaksala Torg för att lyssna på Screw.
Screw ja. Vad ska man säga. Ni som var där förstår nog vad jag menar. Det var schmex och galna flickor, det var spott i mängder (låter mysigt va?) och det var TRO DET ELLER EJ en kille som satt på rad 2 och sov! Hur lyckas man? Vi behöll våra rad 2-platser och hade det väldigt soft och icketrångt, samtidigt som rad 1 var full med folk. Rätt gött att slippa vara mitt i smeten och ändå se helt perfekt!
Fredagen avslutades med Children who chase lost voices from deep below, ett lugnt och fint slut på en fantastisk förstadag i Uppsala. Trötta oct frusna tog vi oss tillbaka till vandrarhemmet och slocknade så snart vi kom innanför dörren.
Lördagen. Lördagen skulle nog kunna kallas Tekkendagen. Vi spelade 110 (!) matcher i rad, folk kom och folk gick och vi spelade med alla möjliga. Det var väldigt trevligt, fram tills det att vi blev fullkomligt ägda av en kille. Aaaw ._. kände jag, då jag förlorade för 111323 gången (Det är inte riktigt sant, vi spelade kanske bara tre matcher. Måste dock påpeka att jag vann två rundor, yay!), men min Uppsalavän tog det som en riktig man och bad om en revanschmatch. Och vilken revansch det blev sen! Killen spöade honom med en Perfect. För er som inte vet vad Tekken är eller inte har spelat det så är en Perfect en ägning. Innebär att motståndaren inte fått in ett enda slag på den andra. Så mycket för hans revansch... Dessutom fick min vän tips från han som spöade honom. Så dålig var han, helt enkelt!
Vår lilla Tekkenrunda tog nästan fyra timmar om jag inte minns helt fel, och förutom denna hann vi med en liten rundtur i tältet och en film; King of Thorns. Den började sjukt jäkla fantastiskt bra, men vad hände på slutet..? Fattade ingenting. Visst var det dessutom cosplayuppvisningen på lördagen? Ja ni ser, allt är ett enda stort blurr. Håller inte ens koll på vilken dag som var vilken. Om jag inte minns fel igen så spelade vi dessutom lite mer Tekken efter filmen... Om det inte var så att vi bara kollade när andra spelade, jag vet inte. Precis vid utgången fick jag syn på killen som ägde min vän så jag var tvungen att hoppa på honom och skämma ut min kompis lite. Han tyckte att det var fantastiskt pinsamt, men ville fortfarande ta det som en "riktig man" så istället för att skratta eller något så skakade han hand med killen och tackade för en god match. Jag dog av skratt.
Söndagen. Redan? Ja, redan. Jag hatar verkligen att det går så fort. Jag har längtat efter den här helgen i ett helt år, och så blir det så här? Fy. Skämmes, tiden! Söndagen spenderade återigen med Tekken. Vi gillar helt enkelt Tekken, jag och mina två vänner, den saken är klar. När avslutningen drog igång så var det med lite vemod man satte sig i stora salen, för trots att ingen hade nämnt någonting om att det skulle bli det sista UppConet så visste man att det skulle komma. Och visst gjorde det det. Konferenciererna grät, publiken grät, alla som hade varit med och hjälpt till grät. Både av sorg och av kärlek, det var väldigt fint att se. Samtidigt önskar jag att jag inte hade behövt uppleva det riktigt än. Sitter och kollar igenom konventsbilder om och om igen. Det är verkligen känslosamma foton, kärleken syns på varenda bild. Konventare! ♥
Hela UppCon bestod ju dessutom av massa kramar och kärlek från en hel del random personer. Jag älskar de där kramskyltarna. De är bäst i hela världen! Jag tycker att fler borde ha sådana, och typ varje dag! Tänk er att få en himla massa kramar varje dag. Lycka! Sammanfattningsvis, åter igen årets bästa helg! Jag vill ha mer. Kan någon hjälpa mig att uppfinna en tidsmaskin så att vi kan åka tillbaks i tiden en vecka och istället ha hela helgen framför oss?
Jag vill passa på att avsluta inlägget med att säga Tack för att ni kom! Ni får dessutom en (Update: två) sjukt snygg(a) bild(er) på mig som unicorn, bara för att min kigurumi är så jäkla sexig att man smäller av bara vid blotta åsynen av den. Lite suddigt dock, men vad gör det? Det är ju trots allt en inlägg om UppCon, så lite får man väl bjuda på sig själv också.
Tack för mig.
scenen under avslutningen och tydligen hade kommit 2a i Tekken-SM? Vilken jävel alltså. Plötsligt kändes
det inte lika illa att ha förlorat alla matcher, man blev snarare glad att man lyckades med ett fåtal ronder!