Det blev inte Secret igår, jag snubblade över en koreansk film istället; You're my Pet. Jag kan ju säga så här, den japanska serien baserad på samma historia är så mycket bättre. Den koreanska var nästan läskig, jag hade varit så sjukt rädd för Korea-Momo om han befunnit sig i mitt hem. Skrämmande kille! Okej, kanske inte jätteskrämmande, men väldigt på. Det var inte bara det, den japanska känns mer äkta också. Men det är ju så, det går så snabbt i filmerna, allt ska få plats på en och en halv timme. Men om ni ska se något med människohusdjur, ta er då tid att se Kimi Wa Petto istället.
0 Comments
Okej, här kommer inlägget som egentligen skulle upp redan igårkväll. Det är ganska långt så är ni inte intresserade av asiatiska serier så kan ni sluta läsa redan nu, annars kommer ni bara att slösa er tid. Om ni inte vill ge det ett försök förstås, det är ju värt det! Att Japan, Korea och Taiwan gillar att kopiera storylines från varandra är ju ingen hemlighet och ingenting nytt. Det har hänt många gånger tidigare, och det kommer att hända igen. Det bästa med dessa tvillingserier är att det egentligen är samma berättelse, men de blir ändå helt olika, och den ena behöver inte vara sämre eller bättre än den andra. De blir i vissa fall så olika att man inte ens sammankopplar att de är från samma höna. Ett ganska klassiskt exempel är ju Meteor Garden, för andra kanske mer känd som Hana Yori Dango eller Boys Over Flowers. Jag har fortfarande inte sett den koreanska Boys Over Flowers, men jag har tidigare gjort en jämförelse av taiwanesiska Meteor Garden och japanska Hana Yori Dango, som ni kan läsa här. Nu är det dags för fantastiska Zettai Kareshi att få en taiwanesisk tvilling, nämligen Absolute Boyfriend (precis som den japanska också kallas av vissa). Zettai är en helt underbar serie; komisk, men ändå allvarlig. Tragisk, men ändå glädjefull. Avsnitten flög iväg och man var aldrig uttråkad utan satt snarare klistrad framför datorn så fort det var dags för ett nytt. Jag tror dessvärre inte att Taiwans version kommer att bli lika genuin som den japanska, men vad gäller dessa ”kopior” så brukar man faktiskt bli positivt överraskad av alla varianters alldeles egna charm. Att den versionen man ser först är den som kanske är den mest äkta är ju inte så konstigt, men det betyder inte att de andra är dåliga. De är bara annorlunda jämfört med vad man är van vid. Av det jag sett av serier så tycker jag ändå att Taiwan över lag skapar mer seriösa känslor. De japanska serierna är också känslosamma så klart, till viss del, men de är oftare roliga än dramatiska. De vilar på en ganska stadig grund av komedi, men det kan ju vara så att jag helt enkelt bara tagit mig in på den banan vad gäller serierna därifrån. Hur Korea är i jämförelse kan jag inte uttala mig om. Detta talar, trots allt, ändå för att Taiwan kan lyckas göra en bra version. Zettai var tung mot slutet, det kan jag inte förneka, men om den hade gripit tag i ens känslomässiga del lite tidigare så hade den definitivt varit ännu starkare. Taiwan har en chans att överglänsa på det planet, men då kanske den istället förlorar på mysighet. Det ska verkligen bli spännande att få sätta tänderna i denna seriekaka, det kan gå hur som helst. Jag har egentligen inga som helst förväntningar eller förhoppningar, däremot har jag en del funderingar var gäller skådespelarvalet. Jiro Wang känns som en för sprallig skådespelare för att kunna spela robot. Han är alltid energisk och, förlåt mig, lite divig i sin utstrålning. Nu har jag inte sett någon serie med honom sedan ToGetHer och det kan ju mycket väl vara så att han utvecklats med åren, men han känns väldigt It Started with a Kiss eller Hana Kimi. Ni som sett serierna förstår vad jag menar, han är helt enkelt... Sprallig. Jag har för mig att jag för ett par år sedan, när det var på tapeten att Taiwan skulle göra sin egen version, att Night skulle spelas av en annan medlem i popbandet Fahrenheit, nämligen Wu Chun. Det kan jag se framför mig, jag tror att han skulle ha gjort rollen väldigt bra. Kanske för seriöst? Jag vet inte varför de har bytt under tidens gång, om det ens var så i uppstarten eller om jag har drömt, men jag hade hellre sett Wu Chun i rollen. Jag får helt enkelt hoppas att jag blir överraskad av Jiro! Så vad säger ni, ska vi sätta igång? Förresten, skulle det inte komma en koreansk version av denna serie också? Någon som har koll?
Jag har sagt det förr, men herre vad tiden går fort! Min påskledighet är snart över, och det känns inte som att jag har hunnit varva ned. Fem dagar! Känns som två, max! Men tur att det är en kort vecka på jobbet i alla fall, så det ska nog gå ändå. Igår var Sanna här och mös med mig. Vi hade planerat att vi skulle kolla på Taran och den magiska kitteln, för ingen av oss minns den. Det blev inte så dock, vi pratade, fixade lite inför Uppcon, kollade på TV och avslutade med ett par avsnitt 21 Jump Street. Världens bästa serie, för övrigt! En utav Johnny Depps första uppdrag, inte konstigt att han blev så stor som han är, han var bra redan på 80-talet. Det gör mig lite ledsen att det kommer en 21 Jump Street-film på bio om ett litet tag. Den kan inte bli så bra som serien, och på trailern verkar det som att de bara har schabblat bort all känsla. Det enda som kunde gjort filmen bra hade varit om någon utav de gamla undercoversarna var den nya ledaren för gruppen, men tyvärr. Har inga förhoppningar på den filmen överhuvudtaget.
Mmm, härliga sovmorgon! Blev inget mer ritat på bilden igår, somnade istället till min gamla faovritserie Devil Beside You. Det är den serien som fick mig in i den asiatiska live-actionvärlden, så det kommer alltid att vara en favorit, även om den är lite barnslig. Rainie Yang är fortfarande en utav mina absoluta favoritskådisar, och det är fantastiskt roligt att se hur mycket en person förändras med åren. Jämför man hennes insats i Devil Beside You med den i förra årets Drunken to Love You så kan man knappt tro att det är samma person. Nu ska jag ta en snabbdusch och fixa iordning lite här hemma innan det är dags att ta bussen in till stan för en fika med gamla vänner!
Ha det fint så länge! Jag gillar skottår. Det är ju som att man får en hel extra dag att bara göra vad man vill på! Förutom det man måste göra då, som jobb och skola, annars så är det bara fantasin som sätter gränserna. Det är ju ofta det som allting faktiskt hänger på, fantasin, och visst är det rätt fantastiskt? Vi har faktiskt chansen att göra i princip vad vi vill, på lång eller kort sikt. Kanske har just denna dag varit ett startskott. Hoppas att ni allihopa har gjort något riktigt bra av extradagen och är redo för mars. Det kommer att bli en fin månad, det känner jag på mig. Våren är faktiskt på väg, trots att det blir några bakslag ibland, men man känner att det är ljusare och gladare i luften. Särskilt när man går utanför dörren på morgonen. Den känslan är rätt så oslagbart glädjande, även för mig som faktiskt gillar vintern. Jag tänker avsluta denna dag med att kolla på det allra sista avsnittet av Drunken to Love You, en serie jag började se redan i somras men som jag tyvärr tappade bort på vägen. De senaste dagarna har jag tagit ikapp det jag glömt och sett de avsnitten jag missat, och nu är det då dags för final. Det kan nog inte bli bättre! Ju mer jag röjer, desto stökigare blir det. Konstigt va? Det är ju en dag imorgon också, tänker jag samtidigt som jag försöker hoppa i säng genom att ta en stort kliv över den enorma hög med kläder som ligger mitt på golvet och parera mellan högarna av "spara" och "slänga". Nu ska jag mysa ner mig i sängen och kolla både Meteor Garden och Sekaiichi Hatsukoi. Tror att jag börjar med den sistnämnda, det har nämligen kommit ett nytt avsnitt nu när jag varit upptagen under helgen, och det finns en rätt så stor risk att jag kommer att vilja se fler än ett avsnitt av Meteor Garden. Det är väldigt lätt att fastna när man väl börjar. Nästa på tur, episode 6! Har efter ett par teckningsförsök till insett att just den genen inte är på sin plats idag och jag väljer därför att avsluta dagen med ett avsnitt av Meteor Garden. Såg den första gången när jag var ungefär 15 år gammal, om jag inte minns fel, och har sett den minst tio gånger sedan dess. Det är en fantastisk serie, den taiwanesiska motsvarigheten till Hana Yori Dango. Har ni sett dem? Det finns en koreansk också, Boys Before Flowers, men den har jag inte tagit mig för att se än. Tänkte att jag kunde ge er ett långt inlägg med en jämförelse som jag skrev för ett och ett halvt år sedan, så får de som är intresserade läsa vad jag anser om de båda serierna. Fast jag kortar ner det hela litegrann för annars skulle det bli alldeles för mycket. Hur två serier baserade på samma manga kan vara så olika som japanska Hana Yori Dango och taiwanesiska Meteor Garden är lite av ett mysterium, en fråga utan svar, som en gåta omöjlig att lösa. Kanske beror det på kulturskillnader, skådespelarna, omgivningen, tidspress. Kanske är det helt enkelt regissörernas egna känslor som förmedlas så olika. Men en sak är i alla fall säker, dessa två serier ska inte dras över samma kam. Grundtanken är att förmedla kärleken en överklasskille utvecklar för en underklasstjej. Killen, som tillsammans med sina tre vänner bildar F4, är skolans okrönte kung. Som söner till några av landets rikaste affärsmän, med stort ekonomiskt inflytande på skolan, är de fria att göra som de vill. Skulle någon våga sätta sig upp emot dem så bryter helvetet lös, men föga förvånande är det en liten tjej som trots brutal mobbning orkar stå emot och förklarar krig mot F4. Även om samma händelser inträffar i de båda serierna är de så olika att det knappt märks att de är födda ur samma manga. Det som borde varit enäggstvillingar blev istället tvåäggs, för här slutar alla likheter. Taiwan vs. Japan Söker du efter en serie att ta med en klackspark så är det mot Japan och Hana Yori Dango du ska vända dig. På nio snabba avsnitt á 40 minuter är det inte heller en serie som kommer uppta för mycket av din dyrbara tid om du är stressad. På ett komiskt och ironiskt sätt för vi följa Domyoji Tsukasas jakt på att fånga Makino Tsukushis hjärta. Med snabba vändningar och en intensitet utan dess like får man vara med och se känslor förändras och förädlas, men alltid med en liten stänk av komik över sig. Man känner aldrig rädsla, sorg, smärta eller vemod under seriens gång, men det är inte bara dessa känslor som tryter. Man känner heller ingen riktig glädje eller lycka med personerna som agerar. På ett känslomässigt plan är Hana Yori Dango alltså ingen bomb, men trots detta så är det en helt okej serie. Vill du istället ha en serie att känna med, en serie att känna lycka med, att känna sorg och smärta med, så ska du se den taiwanesiska versionen, Meteor Garden. Relationen som skapas mellan seriens karaktärer och oss tittare är så överväldigande att man knappt vet vart man ska ta vägen. Fortfarande, nu när jag sett serien tio gånger, blir jag så berörd att jag inte kan ignorera den brännande känslan i bröstet, trots att jag känner den så väl och vet precis var och när det kommer slå till. Personligen föredrar jag Meteor Garden framför Hana Yori Dango, trots att det ibland kan kännas upplyftande att se en serie som man faktiskt inte blir påverkad av rent känlsomässigt. Att man däremot kan lämnas oberörd av Meteor Garden ses för mig som helt omöjligt. Under vissa delar av serien är det nästan en oumbärlig psykisk smärta som gång på gång hugger till i bröstbenet för att sedan fortplanta sig ut i vartenda revben, vidare som en rysning längs med ryggraden samtidigt som det når hjärtat och med full kraft sprider sig som syra i blodomloppet. Trots att det är smärtsamt så är det en mycket stor del av vad som krävs för att göra en bra serie, och man får tillbaka det tusenfalt i euforiska spasmer när det går den rätta vägen.
Nu när mörkret börjar leta sig in i våra hus igen så sätter julnörden i mig fart igen. Började snoka runt bland julkalendrarna för att se vad vi har att vänta och i år blir det, som många säkert redan vet, en julsaga i Charles Dickens anda. Bara det låter lovande tycker jag! Jag är väldigt mycket för det där gamla klassiska när det kommer till julen och allt där omkring så det känns som att denna julkalendern har potential att bli riktigt bra.
Åretsjulkalender heter Tjuvarnas jul och utspelar sig i Gamla Stan i Stockholm i sekelskiftet 1900-tal. En tjuvliga som kallar sig Klappnapparna förbereder sig för att stjäla varuhusens pengar mitt i julruschen. Berättelsen är en originalhistoria som är skriven av Stefan Roos och Per Simonsson. Jag tror faktiskt att detta kan bli riktigt bra, om de bara får till rätt atmosfär. Och om vi blickar ännu mer framåt så har vi något stort som väntar... Julen 2012 kommer att vara en uppföljare till en utav de bästa kalendrarna genom tiderna; Mysteriet på Greveholm. Det sägs att de ska spela in i samma slott, och jag tar till mig detta både med lycka och fasa. Jag hoppas att de lyckas, men dessvärre tror jag att det blir en flopp. Mysteriet på Greveholm är Mysteriet på Greveholm. Man ska kanske inte röra vissa saker. Hittade precis någonting som gjorde mig på riktigt bra humör! Kolla in detta! Ni som följt mig och Tecknat länge kanske kommer ihåg att jag började prata om denna serien redan förra året! Två av mina favoritskådisar är med, Wu Chun från Fahrenheit och Rainie Yang (som också har huvudrollen i Drunken to Love You), och jag har sett fram emot att se den sedan jag fick nys om den för första gången. Då fick man information om att serien skulle börja sändas i januari i år. Januari passerade, februari passerade, mars passerade. Ingen serie. Man hörde inte ett ord om Sunshine Angel. Tills nu. Nu har jag hittat i alla fall episode ett till tre med engelska undertexter!
Jag vet vad jag gör ikväll. Jag är lite ledsen idag. Det är jag faktiskt. Jag hostar och håller på, gick och lade mig direkt när jag kom hem från jobbet. Vill verkligen inte vara sjuk nästa vecka! Jag har sett fram emot det här, jag vill kunna stå och hoppa som en galning på konserten. Som det är nu kan jag knappt röra mig utan att få en hostattack eller två. Hatar att mina lungor är så känsliga, hatar det verkligen. Känns så nedrigt att detta skulle komma precis nu! Jag som för inte så länge sedan kunde koppla bort att min operation skulle bli just denna veckan, nu kommer detta istället! Ja vänner, jag ska opereras. De ska skära mig i ögat. Inget jag ser fram emot. Har som sagt legat i sängen sedan jag kom hem, och jag har låtit tiden gå åt till att nörda Drunken to Love You. Har än så länge hunnit se avsnitt nio-tio-elva, och räknar med att få tolv avklarad innan jag kollapsar. Kan vara en utav de roligaste Opening-låtarna på länge, sjukt otippad text. Jag syftar främst på att de vill "do-do-do it all night". |
Emelie MörkHEJ! Arkiv
December 2012
Kategorier
All
|