När tåget rullade in på stationen kändes det ganska spännande, och jag hittade snabbt till hotellet som låg alldeles brevid. Tack Da Lung! Jag och mamma (vi jobbar på samma företag) pratade med en trevlig tjej i receptionen och fick vår nyckel. Intrycket av hotellet var väl... inget särskilt. Brunt. Tråkigt. Inte vidare snyggt. Sovjet. Kändes trots detta ändå helt okej, tills vi kom in i vårt rum. Det kryllade av spindlar i fönstret, vilket vi trodde berodde på att fönstret var öppet. Mamma började slå ihjäl spindel efter spindel samtidigt som jag satt på en stol i andra änden av rummet och panikade. Hon smällde säkert femton stycken innan jag fick nog och gömde mig i badrummet. Haha, det är faktiskt sant! Som jag hatar dem.
När jag till slut vågade mig ut igen så hade hon dödat alla, men jag vägrade att sova där. Jag kunde verkligen inte förmå mig att bädda ner mig i de sängarna. Kändes som om det kröp spindlar över hela mig, och att de hade lagt ägg i sängkläderna. Jag gick ner till receptionen igen, klagade och bad om att få ett annat rum. Då ska kanske berättas att jag är världens blygaste människa, skulle nog klassas som social fobi utan att jag skulle bli förvånad, och jag sätter mig sällan i sådana situationer. Men så illa var det alltså. Så illa att till och med jag kunde gå ned till receptionen och ta en konflikt. Hon hade hur som helst inga andra rum, men hon frågade om vi ville att hon skulle komma och dammsuga. Ja, vad ska man göra? Vi fick till slut upp en tjej med dammsugare och när hon fick syn på en spindel så skrek hon: Åh fy, är de så stora allihop?!
Kan tilläggas att det var en liten spindel, jämfört med de största som dog den kvällen. I alla fall, vi frågade henne om vi kunde få våra pengar tillbaka om vi hittade ett annat hotell, och det sa hon att vi kunde men enligt henne var det tydligen fullbokat i hela staden, plus att ALLA hus i hela Malmö hade problem med spindlar. Vi struntade i henne, ringde närmsta hotell och fick tag på ett rum direkt! Vi bytte några ord till med dammsugartjejen innan hon försvann ur vår lägenhet, och innan hon hann stänga dörren hörde jag en kvinna ute i korridoren...
Då kan du komma in till mig också!"
När vi kom in i vårt rum märkte vi direkt hur mycket renare det var här än på det andra stället, och hur otroligt mycket snyggare detta var. Det kändes verkligen i lukten att det var städat och fixat som det ska vara på hotell. En utav väggarna var beklädd med en närbild av en sjungade tjejmun och en gammaldags retromikrofon. Allt var bara så fint jämfört med det andra hemska.
Plus att mamma berättade för mig att hon dragit i gardinerna i det första rummet då jag gömde mig på badrummet, och att spindlarna bara hade rasat ner på golvet och sprungit omkring. Mysigt. Nej, Malmö är inget för mig.